7 January 2017

Anders’s and my joint journey began with long messages on Facebook, where we told each other about ourselves and about what was going on within us. I am quite sure that the very minute we started talking to each other at Fjällgården in Åre, I felt that we had so much in common. That we both were seekers. It was as if that the light within me, that had slowly faded during the last years, started burning again with an unprecedented intensity. The whole of me woke up again.

The day after that first conversation, I wrote my first message to Anders. Without really knowing him, I shared my most personal and intimate thoughts with him. Maybe that was the very reason that I dared doing it, because I experienced a universal oneness with him. Also because he knew hardly anything about me.

This was the first message, written on the train from Åre to Stockholm on December 16 2012:

I am leaving Åre with a strange feeling in my body. A feeling of being on to something, something that may change my life if I allow it, in combination with an anxiety arising from the knowledge that I will have to make some rather tough decisions in order to bring about that change. Or rather, let it happen. It feels as if I have been in a bubble during the last days, a bubble that will get thinner and thinner the closer I get to Stockholm. And then - BAM - it will burst. Back in reality. But that other thing, that is also a reality.

We spoke about truth last night, about us all choosing our own truth. Or rather, that we have the opportunity to choose it. It is only a matter of daring. At this point I am not really sure why I haven’t dared yet myself. It probably has to do with the good old ”knowing what you have but not what you get”. I know that I am very fortunate. That I live a rich life in many ways. I also know that it is not as rich as I would want it to be in one way. I am in a relationship that is not what I want it to be. I cannot with a hundred procent’s certainty tell you what it is that I am lacking, I think it is a combination of passion and fundamental values, some kind of life philosophy that we do not share. This is not something that I have spent a lot of time thinking about, however after a weekend like this, when I have spent time with people that make me come alive, that make me want to improve, I realize that this is the case. I am inspired, full of joy and yet, a bit thoughtful.

Our conversation brought up thoughts in me that I have not payed a lot of attention to lately. I told you about Marta, the Italian lady that has almost come to be like an extra mother to me. I told you about how I miss our conversations. Those conversations that helped me fill that spiritual void that I have within me. I had someone to share the search with, to speak about it with. And this makes it easier to handle. On the other hand, it is not only about handling it, that makes it sound so administrative and grey. The search is just as much about curiosity, excitement, about wanting to know more about myself and the world. However, it is only too easy to ignore - until it bursts.

People often tell me that I shouldn’t think so much. Maybe these people mean that I should not be so much in my head and get lost in my own arguments (which I easily do), however I still have difficulties controlling my thoughts. They fly freely like birds. Sometimes I end up in such complex dialogues that I impossibly can explain to another person what they are about. Lately my thoughts have focused on what actually is important in life and if I am in a relationship that enables me to live the life I want to live. I probably already know that the answer is no, and then yet again that thought arises; ”What are you expecting? Your life is great in so many ways, what makes you think that it can get any better than this?”. And then I end up thinking that, yes, maybe this is the time to be content. Maybe I do have preposterous expectations, maybe I am unfair (probably). So I end up deciding that I should be content. A week or two later and I am back in doubt and uncertainty. What I certainly do know is that this is neither nice to myself nor to the person I am in a relationship with. I just don't know which feeling to trust.

Before writing this I was scrolling through the images in my phone and found one of a text that a dear friend has written. This friend is not yet 30 years old and dying of cancer. In this text I have underlined one sentence: ”Where are you headed, when the place you were just at, is the place that you want to be?”. How can it be so difficult to dare choosing to be where you want to be?

I felt safe when I spoke to you, this is why I share this with you. It always is a bit scary to share your most intimate thoughts.


The reply from Anders came the day after.

Hello Johanna and Namaste,

Why did I write Namaste…. Well, because I really like the meaning of that greeting. That I see the Light in You!

My first thought when reading your ”short” message was, WOW what a nice way you express yourself in. Almost as if I would want to know if you ever thought about using this gift to tell others about the things that go on within you?

I was moved and I hear your inner longing. A longing that you share with sooooo many others. Myself included! The last decades we have left an essential part of our being, that to me is as important as eating, behind us. Which means that we also need spiritual nourishment. And this we can have in as many ways as there are people on this planet; skiing, eating a delicious saffron bun, hanging out with amazing people, just sitting on the beach and admiring the incredible beauty and power of nature.

I have always enjoyed being in the company of older people. By that I mean people who have settled in themselves and view the world in an unpretentious way. I had a very wise grandmother that I loved spending time with. I have also had a very kind and good-hearted dad who always held my back in a simple and straightforward way. I have also had many older acquaintances that I have spent time with and had many long conversations with. Therefore I really understand what kind of relation You had with Marta.

The day We fully realize that everything is about making conscious choices the world can be a paradise, something I always deep down have believed possible. We actually live on ”the Garden of Eden”. I appreciate the courage you show by opening up to me. Very brave! I hear what you say, and understand Your worry about not knowing if You are choosing the ”right” things in your life.

For me life was always about doing my best all the time. Even at times when I have made the wrong choice, I have made that choice based on the knowledge and consciousness I had at the time and often with the courage of standing up for myself, or just choosing!!

Deep down inside I believe that life can be very simple, that there can be the same flow in life as when I have had my most amazing ski runs on the mountain. I don’t believe in the struggle that We have chosen to live in at this planet right now.

Let me clarify one thing, this flow is often connected to an effort of reaching one’s dreams and goals. The big difference is that when I make an effort to achieve something I am dreaming about, I love every minute of that very effort.

I am on a journey and sometimes it feels as if I just took off………

I still worry about things….. I say and do things that arise from less conscious choices…… But it happens more rarely…….

I have many great books and other suggestions that you might be interested in hearing about in the future, things that have been a support for me on my inner journey. I would love to share it with you.

Now it is time for me to make sure everything is packed for Verbier. The season has started off in an amazing way down there.

It would be great if You came to visit some time!

Big hug,



When reading this today, four years later, I am moved all the way to my very soul. I am transported back to that place that I was at right then, remember what I was experiencing. It is not such a long time ago, and yet, it seems so distant. So much has happened since then. The overarching feeling that remains in me is this: gratitude.

Gratitude for daring to choose something new back then, for daring to believe that something else was possible. Gratitude for daring to choose more and more freedom every day of my life. Gratitude for daring to dream, daring to open my eyes to new opportunities. Gratitude for having stepped out of that bubble that I was living in before and daring to see another reality. Gratitude for daring to be undefined. Gratitude for living in a beautiful and peaceful place when there are so many places on this planet that at the moment are defined by violence and destruction. Gratitude for having awaken to such a degree that I can stop myself and reflect on exactly this; What will it take for me to be grateful for who I am, for my life, for my family, for my fellow human beings and for the choices I make? What else would be possible then? How many new opportunities could open up for me? And how many new opportunities could open up for the people around me if I choose more gratitude?


Anders och min gemensamma resa började med långa meddelanden på Facebook där vi berättade om oss själva och vad som pågick inom oss. Jag tror att jag i samma stund som vi började tala med varandra där på Fjällgården i Åre kände att vi var lika. Att vi båda var sökare. Det var som om det där ljuset som brann på halv låga i mig vaknade till liv och började brinna med en aldrig tidigare upplevd intensitet. Hela jag vaknade.

Dagen efter det där första samtalet skrev jag mitt första meddelande till Anders. Utan att egentligen känna honom delade jag med mig av mina innersta tankar till honom. Kanske var det just därför jag vågade göra det, för att jag kände samhörighet på något slags universellt sätt. För att han inte visste så mycket om mig.

Det första meddelandet, skrivet på tåget mellan Åre och Stockholm den 16 december 2012, lät såhär:

Lämnar Åre med en underlig känsla i kroppen. En känsla av att vara någonting viktigt på spåren, något som kan komma att förändra mitt liv om jag tillåter det, i kombination med en oroskänsla i magen som härrör ur vissheten att jag måste fatta mer eller mindre jobbiga beslut för att åstadkomma den där förändringen. Eller kanske snarare låta den ske. Det känns som om jag har befunnit mig i en bubbla de senaste dagarna, en bubbla vars skal kommer att bli tunnare och tunnare ju närmare jag kommer Stockholm. Och så pang - där kommer den att spricka. Tillbaka i verkligheten. Men det där andra, det är ju också verkligheten.

Vi talade om sanning igår kväll, att vi alla väljer vår egen sanning. Eller att vi åtminstone har möjligheten att välja den. Det gäller bara att våga. Anledningen till att jag inte vågar har jag ännu inte riktigt ringat in. Jag tror dock att det har att göra med det gamla vanliga; att man vet vad man har men inte vad man får. Jag vet att jag har det väldigt, väldigt bra. Att jag lever ett rikt liv på många sätt. Men att det på ett plan inte är så bra som jag skulle önska att det var. Jag lever i en relation som inte är vad jag skulle vilja att den var. Jag kan inte hundraprocentigt säga vad det är jag saknar, tror att det är en kombination av passion och grundläggande värderingar, något slags livsfilosofi som vi inte delar. Det här var inte något jag funderade överdrivet mycket på tidigare, att det är på det här viset står dock klart för mig efter en sådan här helg, när jag spenderat tid med personer som får mig att känna, får mig att vilja bli så mycket bättre. Jag känner mig inspirerad, uppfylld, fylld av glädje och samtidigt eftertänksam.

Vårt samtal väckte upp tankar i mig som slumrat ett tag. Jag berättade ju om Marta, den äldre italienska dam som kommit att bli nästan som en extra mor för mig. Hur jag saknar våra samtal. De samtal som hjälpte mig att fylla det andliga tomrum som finns i mig. Jag hade någon att dela sökandet med, resonera om det med. Vilket gör det lättare att hantera. Eller hantera, det handlar inte uteslutande om att hantera det, det låter så administrativt och grått. Sökandet är ju lika mycket förknippat med nyfikenhet, spänning, en vilja att förstå mer om sig själv och om världen. När livet rullar på snabbt som vanligt är det dock lätt att lägga locket på - ända tills det kokar över.

Jag brukar få höra att jag inte ska tänka så mycket. Kanske menar dessa personer då att jag inte ska tänka så mycket för mig själv och sno in mig i mina egna resonemang (vilket jag lätt gör), men jag har fortfarande svårt att kontrollera mina tankar. De bara flyger iväg. Och till slut för jag så komplicerade och olösbara dialoger med mig själv att jag inte kan formulera i ord till någon annan vad de går ut på. Den senaste tiden har tankarna mest ägnats åt vad jag egentligen tycker är viktigt i livet och om jag för närvarande lever i en relation där jag tror mig kunna leva som jag vill. Någonstans har jag nog redan kommit fram till att jag inte gör det men så kommer mottanken som säger mig att ”vad är det du förväntar dig egentligen?”. ”Det är ju bra på så många sätt, vad får dig att tro att du kan få det bättre än såhär?”. Så tänker jag att för en gångs skull kanske det är läge att nöja sig. Att kanske har jag faktiskt orimliga förväntningar, kanske är jag orättvis (förmodligen). Och så bestämmer jag mig åt andra hållet. Men varje gång jag har gjort det så går det en vecka eller två och så är jag tillbaka i tvivlet och ovissheten. Det jag med all säkerhet vet är dock att det här varken är snällt mot mig själv eller mot den jag lever med. Vet bara inte vilken känsla jag ska gå på.

Satt just och bläddrade bland mina bilder i telefonen och hittade en jag tagit av en text som en kär vän skrivit. Denne vän är inte 30 fyllda och döende i cancer. I just den här texten har jag markerat en mening, den lyder ”Var är ni på väg, när där ni var nyss, är där man vill vara?”. Hur kan det vara så svårt att våga välja att vara där man vill vara?

Jag kände mig trygg när jag talade med dig, det är därför jag skriver. Alltid läskigt att dela tankar som känns.


Anders svar kom dagen därpå:

Hej Johanna och Namaste,

Varför skrev jag för jag gillar verkligen betydelsen i den hälsningen. Att jag ser ljuset i Dig!

Första tanken jag fick när jag läste ditt "korta" meddelande. Var att Wow vad fint Du uttrycker Dig. Nästan som om jag skulle vilja veta om Du någonsin funderat på att använda denna gåva till att förmedla det Du funderar över.

Jag blev berörd och hör din inre längtan, som är i samklang med såååååå många andra. Även mig själv såklart. Vi har de senaste decennierna rusat iväg från en väsentlig del av vårt varande som för mig är lika naturlig som att äta. Vi behöver andlig näring också. Och den kan Vi få på lika många sätt som det finns människor. Att åka skidor, att äta en underbar saffranssemla, att umgås med fantastiska människor, att bara sitta på en strand och beundra naturens otroliga skönhet och kraft.

Jag har alltid tyckt om att vara i äldre människors sällskap. Och då menar jag de som landat i sig själva och med en prestigelös inställning betraktar sin omgivning. Jag hade en otroligt klok mormor som jag älskade att vara med. Jag har också haft en fantastisk snäll och godhjärtad pappa som alltid stöttat mig på ett enkelt och jordnära sätt. Jag har även haft flera äldre bekanta som jag umgåtts och haft många samtal med. Jag förstår därför verkligen vilken relation Du fick med Marta.

Den dagen Vi verkligen förstår att allt handlar om medvetna val, så kommer världen att vara ett paradis. Vilket jag alltid innerst inne trott varit möjligt. Vi bor faktiskt i "Edens Lustgård".
Jag uppskattar ditt mod att öppna Dig till mig. Väldigt modigt! Jag hör det Du säger och förstår Din oro över att inte veta om Du väljer "rätt" saker i ditt liv.

För mig har livet handlat om att försöka mitt bästa hela tiden. Även de gånger jag valt fel har jag gjort det jag kunnat under de förutsättningar jag haft, när det gäller medvetenhet och ofta modet att stå upp för mig själv, eller att bara välja!!

Jag tror innerst inne att livet kan vara väldigt enkelt, att det kan finnas samma flow i livet som när jag har mina bästa åk på berget. Jag tror inte på den kamp som Vi idag har valt att leva i denna värld idag.

Med detta vill jag förtydliga mig med, att i detta flöde finns det en ofta en ansträngning att nå sina drömmar och mål. Men den stora skillnaden är att när jag kämpar för något som jag drömmer om, så älskar jag varje minut av den ansträngningen.

Jag är på en resa i som ibland känns som den bara precis börjat.........

Jag är fortfarande orolig över saker.... jag säger och gör saker som jag inte alltid har valt medvetet......... men det händer allt mer sällan......

Jag har flera bra böcker och andra bra förslag som Du kanske är intresserad av att höra om framöver, som har varit ett stöd för min inre resa. Jag dela gärna med mig av det.

Nu ska jag se till att snarast packa ihop allt för Verbier. Det är en fantastiskt start på säsongen därnere.

Det skulle vara kul om Du kom ner nån gång och hälsade på!

Stor Kram



När jag läser det här idag, fyra år senare, berörs jag fortfarande ända in i själen. Jag transporteras tillbaka till den där platsen där jag befann mig då, minns vad jag upplevde. Det är inte så länge sedan men ändå så avlägset. Så mycket har hänt sedan dess. Den övergripande känslan som stannar kvar i mig är ändå denna: tacksamhet. Tacksamhet för att jag vågade välja något nytt då, för att jag vågade tro på att något annorlunda var möjligt. Tacksamhet för att jag varje dag vågar välja mer och mer frihet. Tacksamhet för att jag vågar drömma, vågar öppna ögonen för nya möjligheter. Tacksamhet för att jag trätt ut ur den där bubblan som jag levde i förut och vågar se en annan verklighet. Tacksamhet för att jag vågar vara odefinierbar. Tacksamhet för att leva på en så vacker plats i lugn och ro som vi gör just nu, när det på så många platser på vår planet existerar så mycket oro. Tacksamheten över att ha vaknat till liv så pass mycket att jag kan stanna upp och reflektera kring just detta; vad ska till för att jag varje dag ska känna tacksamhet över mitt liv, min familj, mina medmänniskor och de val jag gör? Vad mer skulle vara möjligt då? Hur många nya möjligheter skulle kunna öppnas upp för mig? Och hur många nya möjligheter skulle kunna öppnas upp för människor runtomkring mig om jag väljer mer tacksamhet?