A reflecting relationship

14 March 2017

This blog post is about something that most of us have experienced (and often more than one time); the insight that you have begun taken your partner for granted, that you have forgotten yourself and that you have forgotten to cherish each other enough. After four years together and with a 2,5 year old child we have ended up there ourselves, in some kind of relationship treadmill where we have let logistics and practical things take over. As we have written earlier it is in these situations that magic works at its best; to simply start choosing something new, something that is easy and gives us joy, to generate change in our lives.

A week ago Anders told me he wanted to have a conversation about our relationship. He had watched this video Rock Solid Relationships by Dain Heer that brought up five habits you need to quit in order to stay rock solid with your partner;

  • living in the fairytale
  • putting your relationship on autopilot
  • comparing yourself to others
  • giving up things you love and care about
  • cutting off those you care about

He showed me the video and then started sharing his reflections about our relationship. I would have liked to write that we had a conversation, the truth is that I was mostly doing what I usually do when I know someone is telling the truth and I am not happy with my own part in that truth: I cry. This I did with the exception for when Anders was asking me a question and I would try to respond to it. Spoken words do not come as easy to me as the written words do and it was only after having had time to reflect that I the next evening wrote Anders an e-mail sharing what was going on within me. This is what I wrote:

”What do you want me to say? What you are saying makes so much sense. I judge you. And I judge myself too.”

Not all the time. But every time you are ”too much” in the presence of the ”wrong” people (those people who I, in my state of non awareness, wish would like you, as for example my parents). Every time my ego misinterprets what you are saying as you telling my how things are from a ”I-know-better-than-you” perspective. Every time I am sick of cooking dinner and at the very time that I am doing that you are lying on the couch, trying to rest after a long day's work on the mountain. I can hardly bear seeing this written black on white. I get angry with myself. For choosing to be small when in reality, I am so big. At the place I am at right now, in this very moment, I hardly want to realize that sometimes I let myself leave me and let my ego, my fear of what others will think about me and my worry for not being good enough take over and rule me.

Do I judge you deep down inside? No!! The I who is truly I does not judge you. The I who is truly I stands by your side and holds your back. Is there for you. So what will it take for the I who is truly I to be there all the time?

Sometimes living like we do seems so awkward. Because it is so different. The choices are based on some kind of sanity that we human beings often seem to have forgotten. Let’s take the issue of us sometimes sleeping in separate rooms as an example. Until fairly recently, my point of view about that was that it is something you do when you are sick of each other and when there is no more love (no more of that PASSIONATE love). What if it is the exact opposite? What if love is to let your partner sleep in his or her own bed if he or she needs to? Because the other person really needs the sleep, as many uninterrupted hours a possible. How could it then be ”wrong”? In that case sleeping in different rooms is the most sensible choice if you want to stay together with the other person. But hardly anyone wants to believe in that. We are so indoctrinated with what ”love” is and how it is expressed.

There is so much in you that is sane. So much that is simple and unadorned. You are you. You don’t apologize for being you. Despite my (ego) often struggling against you, please know how much I adore you being you. I am attracted by it. It really is true that I am attracted by that deep person Anders, who also is the guy next door who plays ice hockey, does cool stuff and dares doing his thing 100%. Having based many choices in my life on things outside myself, when I first met you I was curious about you and the life you were living. And as you are saying, now I also live that life - and to some extent I do that at the expense of you. At the expense of you having given up many of the things that you spent time doing before and that made you feel good. I may have given up some things as well, however I have added far more things that I love and cherish to my life. Maybe it is time for me to be an even bigger contribution to you now?

Thank you for sharing yesterday and reminding me of the possibility of choice. That I also have choice. Do I want to choose being with you for the next 10 seconds? Yes, I do. Has it happened more often in the last weeks that the thought ”I can’t take this any longer” has crossed my mind? Yes. Have I on those occasions reflected about your state of mind and your health? About you having been injured and sick for almost 4 months? About your almost 3 years of lack of sleep? No. Why not? Because I have taken my own reality as starting point. Just the way Mia Törnblom writes in her book Hur svårt kan det vara?, we are often very keen to believe that our own perception of the world is the truth. What right do I have to judge my own perception as ”right” and somebody else’s as ”wrong”? No right at all. What will it take for me, ME, to put my ego aside, take in all information and let that guide me when making choices? What will it take for me to catch myself in every situation where you get pissed off because of something I do or say and remember your state of mind and health and the needs you have disregarded during the last years? What will it take for me to see beyond myself?

When writing this I can hardly believe that also we have gone on autopilot, having given up some of our interests and people we like. At the same time it is so clear to me that exactly this has happened. And it is just as clear that it is possible to start choosing ease and joy again. Because once again, everything is choice. And responsibility for the choices we make. During the last three years I have made choices that have contributed to bringing us to where we are at today (and so have you of course). It is time for me to start taking responsibility for that. If I want to continue being together as a family with you and Walter, what can I choose now and now and now in order to allow that to exist? Without creating expectations on us always being together, without making it into that perfect Cinderella story. Do I want to have a life on autopilot? No. That was also one of the reasons to why I was attracted to you in the first place; because your life was so different and full of adventure! I do not want some fucking autopilot. I get it that we as a family are forced to some logistics and planning, however we do not have to let it take over our lives. What would it take for me to let go of my created need to be so frigging good all the time? My imaginary need of someone else praising me? What would it be like if I realized that myself knowing I am okey is enough?

Anders. When conversation is on the agenda the words get stuck in my mouth. And when I have time to reflect and write instead, it all just comes so easily. I must say I am quite brave; when something is written black on white it is there, you cannot erase it or tone it down once the e-mail has left the outbox. Several times when writing this I have thought about whether this is one of those letters that I should not send until the next morning or if it is one of those where I should just press send immediately. It is probably that thing about judging you that I judge myself the most for. And this thing about you having tried to explain to me a hundred times what goes on within you and having given me the possibility to choose and me not having done that. Or rather, having continued to choose the same thing, that thing that does not work. Almost as if I want to fuck things up for myself. As you said yesterday, some people do not seem to believe that they deserve to be happy. All people deserve to be happy, me too. Everything that does not allow that to show up, can I destroy and uncreate it? Hell yes.

Fritzon. I will probably have relapses (what will it take for me not to have that??), I want you to know though that I really want to start choosing more ease and joy for you and me and us again. I really want to hold your back. I want to make my contribution to your health. I want you to take the time you want to dance, do yoga, meditate, play ice hockey or whatever it is that makes you happy at a certain point in time. Sometimes we can do it together as well. And some things we can do with Walter as well of course! First and foremost though, take your time to be with yourself and take care of yourself. And I promise you that I will take responsibility for taking the time I want for myself and taking care of myself. If we both do that I am sure that we will be able to take care of each other in an even more tender and compassionate way.

And you know what? When I let go of all barriers I see - You.


Looking back, I am very grateful for that video showing up in the very moment when we needed it, I am grateful for Anders watching it and then, showing it to me and bringing up this conversation. If he would not have done that, we might have continued down the same road. Instead, a week later our way of being with each other has shifted and we already experience more ease and joy, more oneness.

How come we are often so afraid of lowering our barriers and telling our partner what actually goes on within us? What is really the worst thing that can happen? That we end up going separate ways? That our "feelings get hurt"? (What if no one can hurt our feelings?) Our egos certainly are afraid of that, however are WE really afraid of that? No. And is it not so that the chance of us wanting to stay together is higher if we just dare to lower our barriers? If we dare to speak about what does not work for us? If we dare making a different choice, letting other people have their opinions about it, even if they judge it as "wrong"?

What if NOW is the time to start reflecting on our relationships and making a different choice? What if it all starts with us?


Det här blogginlägget handlar om något som nog de flesta av oss någon gång (och ofta flera gånger) gått igenom; insikten om att man börjat ta sin partner för given, att man glömt bort sig själv och att man glömt bort att uppskatta varandra tillräckligt. Efter fyra år tillsammans och ett barn på 2,5 år har även vi hamnat där, i något slags relationens ekorrhjul, där vi låtit logistik och praktiska saker få ta överhanden. Som vi tidigare skrivit är det just i de här situationerna som magin fungerar som bäst; att helt enkelt börja välja något nytt, något som är lätt och ger glädje, för att skapa förändring i sitt liv.

För en vecka sedan sa Anders att han ville prata om vår relation. Han hade sett videon Rock Solid Relationships av Dain Heer som tog upp fem vanor som vi behöver göra oss av med för att kunna hålla ihop med vår partner.

  • leva i en fantasivärld
  • sätta relationen på autopilot
  • jämföra sig med andra
  • ge upp saker vi älskar och bryr oss om
  • klippa banden med människor vi bryr oss om

Han visade mig videoklippet och började sedan dela med sig av sina reflektioner om vår relation. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att vi hade en konversation, sanningen är dock att jag mest gjorde det jag brukar när jag vet att någon säger sanningen och jag inte är tillfreds med min egen del i den; jag gråter. Vilket jag gjorde med undantag för när Anders ställde en fråga som jag försökte svara på. Som vanligt satt det talade ordet långt inne, vilket inte det skrivna gör, och det var inte förrän jag hade haft tid att reflektera på egen hand som jag kvällen därpå kunde skriva ett mail till Anders och dela med mig av vad som pågår inom mig. Det här är vad jag skrev:

"Ja, vad ska jag säga? Det är ju som du säger. Jag dömer dig. Och jag dömer mig själv också.”

Inte hela tiden. Men varje gång du är ”för mycket” i ”fel" människors närvaro (vilket är sådana som jag i min icke-närvaro så gärna vill ska tycka om dig, typ mina föräldrar). Varje gång mitt ego misstolkar att du talar om för mig hur saker och ting förhåller sig utifrån ett ”jag-vet-minsann-bättre” perspektiv. Varje gång jag är less på att laga mat och du just när jag håller på med det ligger och försöker vila på soffan efter en lång dags arbete på berget. Det tar emot i mig när jag ser det här jag skrivit svart på vitt. Jag blir förbannad på mig själv. På att jag väljer att vara liten när jag egentligen är så stor. På den plats jag befinner mig just i den här stunden vill jag ju nästan inte inse att jag i vissa stunder låter mig själv lämna mig och låter mitt ego, min rädsla för vad andra ska tycka om mig och min oro för att inte duga ta över och styra mig.

Dömer jag dig innerst inne? Nej!! Den jag som är jag dömer dig inte. Den jag som är jag står vid din sida och håller dig om ryggen. Finns där för dig. Så vad ska till för att den jag som är jag ska få vara där hela tiden?

Ibland blir det liksom så konstigt att leva såhär som vi gör. För att det är så annorlunda. Valen är baserade på någon slags sundhet som vi människor ju annars verkar ha kopplat bort oss från. Vi kan ta det här med att vi ibland sover i separata rum som exempel. Min uppfattning om det fram tills för en inte så lång tid sedan var att det är något man gör när man tröttnat på varandra och det inte finns någon kärlek (inget av den där kärleksPASSIONEN) kvar. Och tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är kärlek att låta sin partner sova för sig själv för att den behöver det? För att den verkligen behöver sin sömn, så många ostörda timmar som bara möjligt. Hur kan det då vara ”fel”? Då är det ju  det vettigaste valet om man vill att relationen ska fortsätta. Men ingen vill ju tro på det. Vi är så himla indoktrinerade med vad ”kärlek” är och hur den tar sig uttryck.

Det är så mycket i dig som är sunt. Så mycket som är enkelt och avskalat. Du liksom bara är. Ber inte om ursäkt för att du är du. Trots att jag (mitt ego) ofta stretar emot till tusen ska du veta hur mycket jag håller av att du är du. Jag attraheras av det. Det stämmer verkligen att jag attraherades ju av den där djupa Anders som ändå är en vanlig kille som lirar hockey och gör coola saker och vågar göra sin grej till 100%. Jag som har baserat många val i mitt liv på saker utanför mig själv. Jag blev ju nyfiken på dig och det där livet du levde. Och nu är det som du säger, jag lever också det livet - och det gör jag bland annat på bekostnad av dig. På bekostnad av att du har givit upp en massa saker som du ägnade dig åt förut och som gjorde att du mådde bra. Jag har såklart också givit upp saker, dock har jag adderat många, många fler saker som jag älskar och uppskattar till mitt liv. Det kanske är dags för mig att vara ett ännu större bidrag till dig nu?

Tack för att du delade med dig igår. Tack för att du påminde mig om möjligheten att välja. Att jag också har val. Vill jag välja att vara med dig de närmaste 10 sekunderna? Ja det vill jag. Har det den sista tiden allt oftare hänt att jag tänkt ”jag orkar inte med det här längre”? Ja. Har jag vid de tillfällena tänkt ett steg längre, på ditt sinnestillstånd och hur du mår? På att du varit skadad och sjuk i mer än fyra månader? Sovit dåligt under närmare tre år? Nej. Varför inte? För att jag utgått från min verklighet. Precis sådär som Mia Törnblom skriver i sin bok Hur svårt kan det vara?, att vi så ofta utgår ifrån att det är vår verklighetsuppfattning som är sanningen. Vad har jag för rätt att döma min egen uppfattning som ”rätt” och någon annans som ”fel”? Ingen alls. Vad ska till för att jag, JAG, sätter mig över mitt ego, tar in all information och låter den vara med när jag ska göra val? Vad ska till för att jag i varje situation där du blir förbannad på något tokigt jag gör eller säger ska hinna fånga mig själv och ta in allt jag vet om hur du mår och vilka behov du åsidosatt de senaste åren? Vad ska till för att jag ser bortom mig själv?

Samtidigt som jag när jag skriver detta knappt kan fatta att även vi hamnat på autopilot, med uppgivna intressen och människor vi tycke om, samtidigt är det så tydligt och klart att det blivit just så. Och precis lika klart står det för mig att det går att börja välja det där härliga igen. För återigen, allt är val. Och ansvar för de där valen vi gör. Jag har de senaste tre åren gjort val som bidragit till att du och jag är där vi är idag (och du med såklart). Det är dags att jag börjar ta ansvar för det. Om jag nu vill hänga med dig och Walter tillsammans, vad ska jag välja nu och nu och nu för att det ska kunna existera? Utan att skapa en förväntan om att vi alltid ska vara tillsammans, utan att gör det till den där perfekta askungesagan. Vill jag ha ett liv på autopilot? Nej. Det är ju också en av anledningarna till att jag attraherades av dig; för att ditt liv var så annorlunda och fyllt av äventyr! Jag vill inte ha nån jävla autopilot. Jag hajar att vi nu som familj tvingas till en del logistik och planering men vi behöver ju inte låta det ta över våra liv. Hur skulle det vara om jag släppte taget om mitt skapade behov att vara så jäkla duktig hela tiden? Mitt påhittade behov av att någon annan ska ge mig beröm? Hur skulle det vara om jag insåg att det räcker att jag själv tycker att jag är okej?

Ja du Anders. När det ska till att pratas fastnar orden i min mun. Och när jag får reflektera ett tag och skriva istället så bara rinner det ur mig. Jag är ju ganska modig ändå; för när något står svart på vitt så står det ju där, det går ju liksom inte att sudda bort eller släta över när brevet väl gått iväg. Jag har flera gånger under tiden jag skrivit funderat över huruvida det här är ett sånt brev som jag ska sova på innan jag skickar eller om jag bara helt enkelt ska skicka det. Det är nog mest det där om att jag dömer dig som jag dömer mig själv för. Och det här med att du så många gånger försökt förklara för mig hur du mår och givit mig valmöjligheten och jag inte har tagit den. Eller snarare, jag har fortsatt att välja samma sak, det som inte fungerar. Som om jag nästan vill sabba för mig själv. Som du sa igår, vissa människor verkar inte tycka att de förtjänar att vara lyckliga. Alla människor förtjänar ju att vara lyckliga, även jag. Så allt som inte tillåter det att komma till mig, kan jag förgöra och oskapa det? Hell yes.

Fritzon. Jag kommer säkert att ha återfall (fast vad ska till för att jag inte ska få det??), vill bara att du ska veta att jag verkligen vill börja välja mer lätthet och glädje för dig och mig och oss igen. Jag vill verkligen vara ett stöd för dig. Jag vill göra det jag kan för att du ska må bra igen. Jag vill att du ska ta dig tid att dansa, yoga, meditera, lira hockey och vad det nu är som skänker dig glädje vid en viss tidpunkt. Ibland kan vi ju göra det tillsammans också. Och vissa saker tillsammans med Walter också såklart! Fast först och främst, ta dig tid till dig och till att ta hand om dig själv. Och jag lovar dig att jag ska ta den tid jag vill ha för mig själv och att jag ska ta hand om mig själv. Om vi båda gör det är jag säker på att vi kommer att kunna ta hand om varandra på ett ännu mer ömsint och medkännande sätt.

Och du, när jag släpper taget om alla barriärer ser jag - Dig.


Såhär i efterhand är jag så tacksam för att den där videon dök upp precis när vi behövde den, tacksam för att Anders såg den, visade den för mig och sedan inledde samtalet. Om han inte hade gjort det kanske vi hade fortsatt på samma bana. Nu en vecka senare har istället något förändrats i vår samvaro och vi upplever redan mer lätthet och glädje, mer enhet.

Hur kommer det sig att vi ofta är så rädda för att sänka garden och berätta för vår partner vad som verkligen pågår inom oss? Vad är egentligen det värsta som kan hända? Att det slutar med att vi går skilda vägar? Att våra känslor "blir sårade"? (Tänk om ingen kan såra våra känslor?) Våra egon fruktar det såklart, men är VI egentligen rädda för det? Nej. Och är det faktiskt inte så att chansen för att vi ska vilja hålla ihop är högre om vi bara vågar släppa garden? Om vi vågar tala om vad som inte funkar för oss? Om vi vågar välja något annat och låta andra människor ha åsikter om det, även om de dömer vårt val som "fel"?

Tänk om tiden för att börja reflektera över våra relationer och välja något annat är NU? Och tänk om allting börjar med oss?