write . publish . inspire

Simple but awesome WordPress blogging theme to tell stories of your life.
With emphasis on huge images and beautiful typography, your stories will be pleasure to read.

Recent Tweets
Follow us on Twitter

”I’m not afraid to die, I’m afraid to not live!”

This phrase comes from one of the many wonderful conversations me and Johanna had during the first 50 magical days when we got to know each other. We talked about fears and achievement. The first weeks were filled with these conversations that made me experience a connection that I had not experienced before. We opened up to each other with such an ease and this generated trust from the very beginning. In these conversations we exposed ourselves and lowered our barriers. This created a deep dialogue which opened up for us to be very vulnerable to each other.

In my entire life I have always tried to follow my inner voice in order to not be too affected by the people surrounding me. By that I don’t mean that I don’t listen to others and learn from people that I have encountered, either in person or through books, media and films. What I mean is that I as long as I can remember have had an inner belief telling me to follow what I know inside. Have I always succeeded in that? No, not always, however at those times when I have not succeeded in that it has been clearly manifested to me that I should make a new choice and reflect a bit more to get insight on which road that my heart really wants me to take. By expressing myself in this way I mean that my choices are based on me listening deeper inside and becoming more aware and conscious about my actions and choices. When I do that, and I do it in different ways, it is always based on a need of solitude and some form of quietude. This doesn’t necessarily mean that it has to be quiet around me, it rather means that my mind relaxes and my thoughts can have a break. As an example an amazing run on the mountain can open up for that inner peace and calm that allows me to be more aware and see my way forward more clearly.

“What I mean is that I as long as I can remember have had an inner belief telling me to follow what I know inside.”

I have just gone through a period of tough time with rehabilitation after having injured the internal ligament in my left knee. This happened on the 14th of October in a skatepark in Ericeira, Portugal. Completely useless considering the fact that my ski season was right behind the corner and skiing is what I do to make a living during winter. Yes, it has been a time in my life marked by uncertainty and despair and at the same time, I have in some way known that injuring my knee would come to be of importance to me and my future choices. It is as if life wanted to tell me that, hey it is time to stop and truly, truly, cherish my body and my choice of lifestyle.

My greatest passion in life has always been and will always be to live in a body that can express itself in different ways to give me the incredibly amazing experience of presence. I know what professional sportsmen and women speak about when they mention the magic bubble, this is exactly where I am when my body gets the opportunity to express itself in different ways. I have had many ”Matrix” moments in my life, moments when I am in total balance and harmony with my body and the physical activity I am performing. My body has been a gift since the very day I was born. Sometimes I have taken it for granted, not cherishing the incredible coolness of being in the magical human body. This is what I mean by being afraid of not living. We only have a short moment here on planet Earth, in the body we are in right now. Why not take care of it, cherish it and use it to do a lot of cool stuff? Our body really is a Temple!

“I have had many ”Matrix” moments in my life, moments when I am in total balance and harmony with my body and the physical activity I am performing.”

When I injured myself I was terrified at first. I knew instantly that something was broken and that it could mean that I might not be able to ski this winter. Several nights after the injury I awoke in the middle of the night, anguished, and relived the fall and the twisted knee, again and again. I also did myself wrong for not being focused enough. I am grateful for my thoroughly positive attitude, my athletic background and my stubbornness that, at the  times when I felt the worst, enabled me to cling on to the decision to recover fully. I am also grateful for Johanna putting up with me when I could not appreciate the situation I had created. To this day it has been an emotional rollercoaster. It was not until I was back on snow again on 23rd of December that I knew that it would actually work. Until that day I had done 15 minutes of leg training in bed every morning, 40 workouts in the gym, 10 laser treatments, arnica lubrication every day and in addition to that, both myself and Johanna had done healing on the knee. I also made the choice to get one of the best knee braces on the market. What made me do all this? Well, the fact that I love moving my body and not can have enough of the feeling of my living this way. As I said, I am not afraid to die! I believe there is a point to that as well. And before that day comes I want to live, live and live. I really feel amazing when I move my body. I enjoy challenging and exploring my full potential in a lot of areas with it. I want to explore if my body at the age of 60, 70, 80 and 90 years can float down the mountain on a pair of skies. I want to see the world changing and becoming a place where We dare to be more of us! I want to see my son grow up in a world of oneness. I want to generate more adventures and freedom for me and Johanna! I want to have lots of fun and passion for the rest of my days at this incredible planet! Imagine I would miss out on all this? No thanks!

Instead I am going to thank my body for all the awesome experiences it has allowed me to have and be grateful for every new experience! Remember how many times it has let me feel the oneness with nature and everything! Now I am going to take care of it with even more love and respect!

What would it take for us to see and enjoy the incredible body We have chosen?

What grand and glorious experiences and adventures will me and You have today?

“Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva!”

Denna fras kom ur ett av de många fantastiska samtal jag och Johanna hade de första 50 magiska dagarna vi lärde känna varandra. Vi samtalade om rädslor och prestation. Vår första tid var fylld dessa samtal som gjorde att jag upplevde en anknytning som jag inte upplevt tidigare. Vi öppnade upp oss för varandra med en lätthet som skapade tillit på en gång. I dessa samtal blottade vi oss för varandra och sänkte garden. Vilket skapade en dialog med djup och sårbarhet. 

Jag har i mitt liv försökt att följa min inre röst för att inte bli för påverkad av min omgivning. Med det menar jag inte alls att jag inte lyssnar och tar till mig av vad många människor jag stött på, antingen på riktigt eller genom böcker, media och filmer säger. Vad jag menar är att jag har haft en inre övertygelse så länge jag minns om att följa det jag innerst inne vill. Har jag alltid lyckats med det? Nej inte jämt, men då jag inte gjort det har det tydligt visat sig för mig att jag borde välja om och reflektera lite till för att komma till insikt om vilken väg som mitt hjärta egentligen vill leda mig. När jag utrycker mig så, så menar jag att mina val grundar sig på att jag grundar mig i mig själv och blir mer närvarande och medveten om mina olika handlingar och val. När jag gör det, och det gör jag på lite olika sätt, så bottnar det alltid i att jag behöver ensamhet och någon form av tystnad. Det innebär inte att det alltid är tyst runt omkring mig, utan mer att mitt sinne lugnar ner sig och att mina tankar får en paus. Som ett exempel så kan ett fantastiskt åk på berget göra att jag får ett inre lugn och därefter blir jag mer närvarande och ser min väg tydligare.

“Vad jag menar är att jag har haft en inre övertygelse så länge jag minns om att följa det jag innerst inne vill.”

Jag har precis gått igenom en rehabiliteringsperiod av ett skadat inre ledband i knät. Det skedde den 14 oktober i en skatepark i Ericeira, Portugal. Helt värdelöst timat med tanke på att min skidsäsong stod bakom knuten och skidåkning det är ju det jag lever av på vintern. Ja det har varit en tid av ovisshet och förtvivlan samtidigt som jag någonstans visste att det jag gjort med knät skulle komma att ha en betydelse för mig och mina framtida val. Det är som om livet ville tala om för mig att nu är det dags för mig att stanna upp och verkligen, verkligen uppskatta min kropp och mitt val av livsstil.

Min stora passion i livet har och kommer alltid att vara att leva i kropp som får utrycka sig på massa olika sätt för att ge mig den otroligt underbara upplevelsen av närvaro. När olika sportprofiler pratar om den magiska bubblan, är det precis där jag befinner mig när min kropp får möjlighet att uttrycka sig på olika sätt. Jag har haft många “Matrix”-stunder i mitt liv då jag är i balans och harmoni med min kropp och den fysiska aktivitet jag utövar. Min kropp har varit en gåva sen den dag jag föddes. Jag har ibland tagit den för givet och inte uppskattat hur otroligt häftigt det är att få vara med om att befinna sig i den magiska människokroppen. Det är det jag menar med att vara rädd för att inte få leva. Vi har bara en kort stund här på Jorden, i den kropp vi just nu befinner oss i. Varför inte ta hand om den, vårda den, uppskatta den och använda den till massa häftiga saker? Vår kropp är verkligen ett Tempel!

“Jag har haft många “Matrix”-stunder i mitt liv då jag är i balans och harmoni med min kropp och den fysiska aktivitet jag utövar.”

När jag skadade mig blev jag först livrädd direkt. Jag visste att något gått sönder och att det kunde innebära att jag kanske inte skulle kunna åka skidor till vintern. Jag vaknade till och med ett par nätter efteråt mitt i natten och hade ångest för vad jag gjort och återupplevde fallet och det vridna knät om och om igen. Jag gjorde mig själv också fel, om att jag inte varit tillräckligt fokuserad. När jag mådde som sämst tackar jag min grundmurade positiva inställning, min atletiska bakgrund och min envishet för att jag där och då ändå bestämde mig för att jag minsann visst skulle bli bra. Samt att Johanna stod ut med mig när jag inte kunde uppskatta den situation jag skapat. Fram till idag har det varit en berg- och dalabana av känslor. Jag kände faktiskt inte riktigt förrän jag stod på snö igen den 23 december att det verkligen skulle fungera. Fram till dess hade jag vaknat varje morgon och gjort 15 minuters benträning i sängen. Tills dess hade jag också hunnit med ca 40 träningspass på gymmet, 10 laserbehandlingar, arnikainsmörjning varje dag, och dessutom healing från både mig själv och Johanna. Samt att jag valde att skaffa ett av marknaden bästa knäskydd för den skadan jag fick.

Vad drev mig till allt detta? Jo, att jag älskar att röra min kropp och kan inte få nog av att känna att jag lever med den på det viset. Jag är som sagt inte rädd för att dö! För jag tror att det finns en mening med det också. Och innan den dagen kommer vill jag leva, leva och åter leva. Jag mår verkligen som bäst när min kropp får röra på sig. Jag gillar att  utmana och utforska min fulla potential inom massa områden. Jag vill bl.a se om kroppen fortfarande vid 60, 70, 80 och 90 års ålder kan flyga ner för berget på ett par skidor. Jag vill vara med om att se världen förändras och blir en plats där Vi vågar vara mer av oss själva! Jag vill se min son växa upp i en värld av enighet. Jag vill skapa mer av äventyr och frihet för mig och Johanna! Jag vill ha en massa glädje och passion resten av mina dagar på den här otroligt häftiga planeten! 

Tänk att om jag skulle missa allt detta? Nej tack! 

Jag tänker istället tacka min kropp för att jag fått vara med om så mycket sanslöst grymma saker och vara så tacksam för varje ny upplevelse!

Nu ska jag ta hand om Dig med än mer kärlek och respekt!

Vad ska till för att vi ser och njuter av den otroliga kropp Vi alla har valt?

Vilka storslagna och ärofyllda upplevelser och äventyr kommer jag och Du få vara med om idag?

Categories: Gratitude

Add comment